Sagda självklarheter

Ibland dyker kloka ord upp. Självklarheter som blir sagda därför att de osagda inte är självklarheter för alla.

Som när Schultz avslutade sitt klarsynta kulturdebattinlägg (apropå män med makt som anklagas för sexuella brott, medierapportering & rättsväsende) på DN 2011-05-20 med:

”Att våldta är inte att förföra.”

Det kan nästan inte sägas bättre än så. De där orden i just den kombinationen är innehåll att bära med sig. För de uttrycker så väl vad som inte skulle behöva sägas, men som dessvärre måste upprepas gång på gång.

Sexprat

Problemet är inte att vi pratar för mycket om sex. Problemet är att vi inte samtalar tillräckligt om rätt saker.

Det blir för mycket ytliga utsvävningar och för lite rakt-på-de-svåra-frågorna. Utan att definiera dessa närmare så handlar det om att de svåra frågorna måste få plats i många olika sammanhang och på många olika sätt. Såväl i de större samhälleliga perspektiven som vid köksbordet. Både med små och stora ambitioner.

Sexpratandet måste kontinuerligt uppdatera, dryfta och rannsaka.

Kontrollbehovets vånda

Kontroll och sexualitet går hand i hand.

Det finns flera sätt att förstå detta förhållande. Ett av dessa handlar om det egna behovet av kontroll kopplat till en begränsning i utlevelsen. Viss kontroll av sin sexuella utlevelse är inte bara nödvändigt utan också eftersträvansvärt. Det betyder dock inte att total kontroll utgör det mest eftersträvansvärda, utan snarare tvärtom.

Den nödvändiga kontrollen handlar om att förhålla sin sexualitet till det omkringliggande sammanhanget och till människor som berörs. Den nödvändiga kontrollen handlar också om att sätta egna gränser och sträva efter självinsikter.

Den onödvändiga kontrollen handlar däremot om att tappa bort sig själv. Detta eftersom att när kontrollbehovet går överstyr finns det en risk att självinsikterna uteblir och att man sätter gränserna på fel sätt. Det kan få konsekvenserna att lust blir olust och att njutning blir måsten. Behovet av att till varje pris kontrollera är inte ett sätt att maximera sin utlevelse utan kan istället betraktas som en reduktion av den sexuella upplevelsen.

Det sensuella året

Det är 2011 och dags att åter rycka i trådarna. Och det känns helt rätt att låta utgångspunkten vara sensualism. I vågor av de negativa aspekter som den sexuella sfären ofrånkomligen måste få utrymme att tampas med måste högst sinnlig njutning tränga sig fram och hävda sin plats. Men aldrig göra det okritiskt.

Handlöst

Det finns de som handlöst kastar sig mellan förhållanden och mellan sexuella situationer. Det finns ingen anledning att inte kasta sig så som man själv vill. Men det finns anledningar att inte göra det handlöst.

För att göra det handlöst betyder ofta att någonting annat styr. Något som inte är det där som utgår från en bekymmersfri vilja. Något som inte är det där som i slutändan gör oss lyckliga. Snarare tvärtom. Det blir gnagande obehag, olust och olyckliga betingelser.

Ibland faller vi handlöst. Men det är en helt annan sak. Det finns inga anledningar att kasta sig handlöst mellan.

Kontrakt och normer

Sexualiteten är en del i att vara människa. Det är den enda rimliga utgångspunkten som finns. Att hävda att sexualiteten är en essentiell grundbult i vårt varande innebär också att den omsluts av de sociala normer som finns och regleras av de sociala kontrakt vi upprättar.

Därför att vara människa innebär i sig att ingå i olika slags sammanhang där vi är inblandade med varandra.

Det betyder inte bara att vi måste ta ansvar för våra sexuella uttryck utan också göra ansträngningar för att förstå andras. Därtill kommer att vi måste vara noga med vilka oskrivna lagar och uttalade normer vi tillåter råda.

För att vara människa är att vara sexuell (i sin allra vidaste definition). Men inte till vilket pris som helst.

Lite får man tåla

Korkade uttalanden finns det gott om. Det finns de som verkar ha otroligt mycket tid att uttrycka korkade, klumpiga och onyanserade kommentarer. Till exempel om en företeelse som våldtäkt.

Det sorgliga är att våldtäkt är ett mörkt moln över mänsklighetens varande och som vi för närvarande direkt eller indirekt tvingas förhålla oss till när vi förhåller oss till sexualitet. Men ännu mer sorgligt är den okunnighet som cirkulerar runt. Nej, lite får man inte tåla. Även om gråzonerna kan tyckas många finns det inget som betyder att lite får man tåla.

Våldtäkt har många scenarior. Det finns inte en slags våldtäkt, utan många. Och det går inte att definiera bort.

Däremot är inte ”en sur känsla” efter sex detsamma som att känna sig våldtagen efter sex. Att alla någon gång ställt upp på sex och efteråt kanske känt att det var ett misstag eller inte riktigt så lustfyllt som det borde. Det är en sak. Att hamna i en sexuell situation där man under tvång eller hot ställer upp. Det är en annan sak. Kan vi inte bara komma överens om det? Att ett våldtäktsoffer också kan ha sex som ångras. Därför att personen bara är ett våldtäktsoffer i förhållande till våldtäkten.

Däremot kan man i en respektfylld och jämlik relation visst ställa upp på sex utan att riktigt ha lust någon gång då och då för att göra sin partner glad. Det är inte helt bra, men inte heller detsamma som våldtäkt. Långt därifrån. Att ställa upp på sex i vissa situationer är inte detsamma som att bli våldtagen. Men det kan vara det. Om ens partner på ett eller annat sätt missbrukar en. Men då är det inte längre en respektfylld relation. Då är det våldtäkt. Och våldäkt per definition har otroligt lite med respekt att göra.

Gradskalor, integritet och otråkigheter

På spaning i sexualiteten är en spaning i minerad mark och lustfyllda aktiviteter, drömmar och mardrömmar, storstilade minnen och pinsamheter. Det är aldrig tråkigt. Aldrig någonsin.

Det är att konstant vända ut- och in på sig själv, på den sexuella varelsen, på den historiska beskrivningen, på samhällets normer, på varandra och så fortsätter det i ständiga rörelser. Det viktiga är att fortsätta förskjuta perspektiven. Det svåra är att göra det offentligt utan att vara för privat. Men det går.

Den privata dimensionen måste få vara närvarande. Men aldrig på integritetens bekostnad. Detsamma kan tänkas gälla för sexualitetens existens i våra liv. Ja, att ingenting får ske på integritetens bekostnad.

Någonstans handlar det om att integriteten får definiera sexualiteten och inte tvärtom. Det handlar åtminstone om att dessa tu inte får frikopplas från varandra. För sexualitet innebär en gradskala som går från makt till vanmakt. Och då blir det minerad mark och lustfyllda aktiviteter att vandra runt i. Det är aldrig tråkigare än så.

I romantikens dimma

Hur närmar vi oss romantik utan  att det blir urvattnat, fånigt och ytligt? Hur bedriver vi denna fånighet utan att missuppfattas?

Romantik betecknar vid eftertanke många ting. Det är sötsliskighet, känslomässig idealisering och materiella rosor. Det är sexuell åtrå, smilgropar i kinderna och masshysterisk exploatering. Spänningen inom begreppet låter sig väl illustreras. Och vi kan välja att ta den allvarliga eller den meningslösa polen som ståndpunkt.

Utrymmet mellan sexualitet och romantik kan vara litet eller mycket stort. Det är snarast frågorna innan som avgör från vilket håll vi vill låta det beskrivas. Det kanske rentutav finns en idé bakom att hålla avståndet dem emellan mycket kort.

Genom att förflytta romantiken in i sexualiteten kan vi definiera oss själva i samvaron med andra utan att rosa moln står i vägen. Det är inget fel med rosa moln, men det är aningen enkelspårigt. Det trivalisear romantiken. Och romantiken bör betraktas i en obruten kedja av samspel mellan allvar, lustfylldhet oh fånighet. Det kan handla om att sex i en romantisk, ospelad tappning kan vara en djupare upplevelse av intimitet (men för den delen inte att det är sämre eller bättre sex). Men det kan också handla om att manifestera en del av sin sexualitet på ett sätt som gör det talbart och tillgängligt i vardagen

Så: Länge leve romantiken!

Relationell modernisering

Heterosexuell tvåsamhet är inte den enda formen som vi kan stöpa våra romantiska, sexuella och familjebildande relationer i. Det är visserligen lätt att okritiskt falla in i den eftersom samhället och dess institutioner på många sätt utgår från en sådan förståelse. Det finns å ena sidan anledning att ifrågasätta den heterosexuella tvåsamheten som norm, å andra sidan kanske det är ännu mer intressant att ifrågasätta relationella strukturer i sin helhet.

Strukturer kan förändras. Det gäller bara att veta vilka, och varifrån angripande bör ske.

Om det då inte handlar om att omstörta tvåsamheten, flersamheten eller de epitet som vi eller andra kategoriserar oss med i meningen att utesluta, fördöma eller moralisera. Då handlar det kanske om att istället analysera relationssystemet.  Abstrakt? Absurt? Inte nödvändigtvis.

Det handlar om att modernisera våra relationella hållningar och de sätt vi skapar förbindelser till varandra. Inte så mycket om att det sker just i en heterosexuell tvåsamhet (eller vilken som), utan hur förändringen av den formen kan förskjutas, förnyas och förbättras. Därför att det inte är värdet av innehållet i våra relationer, utan byggandet av dess former som hamnar i fokus.

Det kan uttryckas som en omförhandling av uppgörelserna mellan oss. Det är den utgångspunkten vi bör förlora oss i. Inte huruvida våra konstellationsval är konventionella eller radikala.

Och det blir också en del i att rekonstruera sexualiteten.