Korkade uttalanden finns det gott om. Det finns de som verkar ha otroligt mycket tid att uttrycka korkade, klumpiga och onyanserade kommentarer. Till exempel om en företeelse som våldtäkt.
Det sorgliga är att våldtäkt är ett mörkt moln över mänsklighetens varande och som vi för närvarande direkt eller indirekt tvingas förhålla oss till när vi förhåller oss till sexualitet. Men ännu mer sorgligt är den okunnighet som cirkulerar runt. Nej, lite får man inte tåla. Även om gråzonerna kan tyckas många finns det inget som betyder att lite får man tåla.
Våldtäkt har många scenarior. Det finns inte en slags våldtäkt, utan många. Och det går inte att definiera bort.
Däremot är inte ”en sur känsla” efter sex detsamma som att känna sig våldtagen efter sex. Att alla någon gång ställt upp på sex och efteråt kanske känt att det var ett misstag eller inte riktigt så lustfyllt som det borde. Det är en sak. Att hamna i en sexuell situation där man under tvång eller hot ställer upp. Det är en annan sak. Kan vi inte bara komma överens om det? Att ett våldtäktsoffer också kan ha sex som ångras. Därför att personen bara är ett våldtäktsoffer i förhållande till våldtäkten.
Däremot kan man i en respektfylld och jämlik relation visst ställa upp på sex utan att riktigt ha lust någon gång då och då för att göra sin partner glad. Det är inte helt bra, men inte heller detsamma som våldtäkt. Långt därifrån. Att ställa upp på sex i vissa situationer är inte detsamma som att bli våldtagen. Men det kan vara det. Om ens partner på ett eller annat sätt missbrukar en. Men då är det inte längre en respektfylld relation. Då är det våldtäkt. Och våldäkt per definition har otroligt lite med respekt att göra.
På spaning i sexualiteten är en spaning i minerad mark och lustfyllda aktiviteter, drömmar och mardrömmar, storstilade minnen och pinsamheter. Det är aldrig tråkigt. Aldrig någonsin.
Det är att konstant vända ut- och in på sig själv, på den sexuella varelsen, på den historiska beskrivningen, på samhällets normer, på varandra och så fortsätter det i ständiga rörelser. Det viktiga är att fortsätta förskjuta perspektiven. Det svåra är att göra det offentligt utan att vara för privat. Men det går.
Den privata dimensionen måste få vara närvarande. Men aldrig på integritetens bekostnad. Detsamma kan tänkas gälla för sexualitetens existens i våra liv. Ja, att ingenting får ske på integritetens bekostnad.
Någonstans handlar det om att integriteten får definiera sexualiteten och inte tvärtom. Det handlar åtminstone om att dessa tu inte får frikopplas från varandra. För sexualitet innebär en gradskala som går från makt till vanmakt. Och då blir det minerad mark och lustfyllda aktiviteter att vandra runt i. Det är aldrig tråkigare än så.
Hur närmar vi oss romantik utan att det blir urvattnat, fånigt och ytligt? Hur bedriver vi denna fånighet utan att missuppfattas?
Romantik betecknar vid eftertanke många ting. Det är sötsliskighet, känslomässig idealisering och materiella rosor. Det är sexuell åtrå, smilgropar i kinderna och masshysterisk exploatering. Spänningen inom begreppet låter sig väl illustreras. Och vi kan välja att ta den allvarliga eller den meningslösa polen som ståndpunkt.
Utrymmet mellan sexualitet och romantik kan vara litet eller mycket stort. Det är snarast frågorna innan som avgör från vilket håll vi vill låta det beskrivas. Det kanske rentutav finns en idé bakom att hålla avståndet dem emellan mycket kort.
Genom att förflytta romantiken in i sexualiteten kan vi definiera oss själva i samvaron med andra utan att rosa moln står i vägen. Det är inget fel med rosa moln, men det är aningen enkelspårigt. Det trivalisear romantiken. Och romantiken bör betraktas i en obruten kedja av samspel mellan allvar, lustfylldhet oh fånighet. Det kan handla om att sex i en romantisk, ospelad tappning kan vara en djupare upplevelse av intimitet (men för den delen inte att det är sämre eller bättre sex). Men det kan också handla om att manifestera en del av sin sexualitet på ett sätt som gör det talbart och tillgängligt i vardagen
Heterosexuell tvåsamhet är inte den enda formen som vi kan stöpa våra romantiska, sexuella och familjebildande relationer i. Det är visserligen lätt att okritiskt falla in i den eftersom samhället och dess institutioner på många sätt utgår från en sådan förståelse. Det finns å ena sidan anledning att ifrågasätta den heterosexuella tvåsamheten som norm, å andra sidan kanske det är ännu mer intressant att ifrågasätta relationella strukturer i sin helhet.
Strukturer kan förändras. Det gäller bara att veta vilka, och varifrån angripande bör ske.
Om det då inte handlar om att omstörta tvåsamheten, flersamheten eller de epitet som vi eller andra kategoriserar oss med i meningen att utesluta, fördöma eller moralisera. Då handlar det kanske om att istället analysera relationssystemet. Abstrakt? Absurt? Inte nödvändigtvis.
Det handlar om att modernisera våra relationella hållningar och de sätt vi skapar förbindelser till varandra. Inte så mycket om att det sker just i en heterosexuell tvåsamhet (eller vilken som), utan hur förändringen av den formen kan förskjutas, förnyas och förbättras. Därför att det inte är värdet av innehållet i våra relationer, utan byggandet av dess former som hamnar i fokus.
Det kan uttryckas som en omförhandling av uppgörelserna mellan oss. Det är den utgångspunkten vi bör förlora oss i. Inte huruvida våra konstellationsval är konventionella eller radikala.
Och det blir också en del i att rekonstruera sexualiteten.
Det fysiska mötet är något annat än det icke-fysiska. Alla möjligheter till icke-fysiska (i betydelsen inte kroppsligen nära) möten som samtidens former av kommunikation erbjuder ersätter inte det. Men de är meningsfulla, viktiga komplement.
I vissa perioder är dessa de enda länkarna mellan en själv och en annan. Det är därigenom längtan aktivt kan uttryckas. Men det är först när våra händer faktiskt tar på varandras fysiska varanden som längtan stillas. När det inte är en apparat, skärm eller lur mellan våra gestalter.
Och alla de där tekniska och sociala lösningarna underhåller i allra högst grad våra relationer. De kan stilla en typ av närhetsbehov och samtidigt göra hungrig längtan ännu ivrigare och öka saknaden efter en annan sorts närhet.
Ju sexigare vi inser, tror eller tycker att vi är desto sexigare blir vi. Det var en bra påminnelse att få i septemberstress och regnväder.
I detta är komplimanger värdefulla att ge och få. Inte bara angående sexighet utan också kring kropp, sexuella färdigheter och uttryck. Det i sig bidrar till lust och självförtroende. Lust skapar mer lust. Självförtroende gör att vi vågar mer. Lust och självförtroende är också komponenter som verkligen är värdefulla för vår sexuella hälsa.
En aspekt av att vara i sin sexualitet utgår från att vända ut- och in på sig själv. I ständiga inåtblickar förhålla sig till sig själv, sitt identitetsskapande och sina upplevelser. En form av kritisk rannsakan av våra sexuella uttryck, beteende och tyckande. Utan att det för den skulle handlar om att analysera sönder passion, lust och roligheter.
Det handlar mera om att finna förståelse för inre svagheter och styrkor samt hur dessa manifesteras. Och inte vara rädd för att erkänna tillkortakommanden i sin sexualitet eller sitt sexuella utövande. Det är svårt. Det kan till och med vara jobbigt. Men det ger en möjlighet att förändra, finna nya vägar och återupptäcka gamla.
Alla har dåliga sexuella erfarenheter. Dessa kan se ut på oändligt många sätt och ha otroligt olika påverkansgrad i vårt sexuella varande. Men de kan påverka oss. Begränsa oss. Eller tvärtom.
Poängen är att låta dåliga sexuella erfarenheter bara vara det förgångnas dåligheter och på så sätt frigöra de knutar som de kan ha skapat i oss. Att vara i sin sexualitet handlar således om reflektion kring hur varje detalj är en del av en större helhet och vilka av dessa detaljer som ska tillåtas dominera.
Det finns många frågor att ställa och många svar att söka. På ett sätt är det hundra klyschor vi har att göra med. Men det spelar ingen roll. Att vara i sin sexualitet i sin fullaste form är att göra just detta.
En liberal syn på sex medför inte att alla former av sexuellt beteende kan accepteras. Det är inte upp till var och en att följa vilken sexuell impuls som helst som råkar infinna sig. Och det handlar inte om att moralisera. Bara om att göra ett ställningstagande. Gränserna för sexuell utlevelse utgår trots allt i samma stoff som gränserna för annan mänsklig utlevelse. Som till exempel frihet under ansvar.
Så fort en annan part på ett eller annat sätt är involverade eller direkt påverkade av vårt sexuella beteende kräver det en utgångspunkt i respekt, eftertanke och samtycke. I en strävan av jämlikhet oss emellan.
Utan samtycke följer kränkningar. Och det är svårt att se vilka de situationer är i vilka ett samtyckes-krav inte kan tillämpas. Skadan av ett sexuellt agerande kan komma ur ett uteblivet samtycke. Ibland ur en kass människosyn och bristande respekt. Det spelar ingen roll hur det beskrivs. Utan samtycke följer kränkningar. Punkt.
Den som påstår att jämlikhet och samtycke inte är avgörande för huruvida ett sexuellt beteende kan accepteras eller inte har antagligen missat ganska många viktiga bitar i hur människor och världen fungerar. Också från en sexuell vinkling.
Om respekt, jämlikhet och samtycke saknas har vi dessutom att göra med en snedvriden form av sexuellt utagerande. En slags sexuell olycka för alla inblandade. Att påstå något annat är bara dumhet.
Rörelsen mot intimitet kan anta många skepnader och ha minst lika många utfall. Oavsett, det handlar om att verkligen lära känna varandra – om utbytet mellan våra inre tankar, känslor och upplevelser. Det är ett påbörjat utlämnande. Ett inträngande i varandras jag.
Intimitetens varande i de relationer vi formar genomgår flera faser. Beroende på hur många och vilka sådana vi passerar desto mer intimitet skapas, och ju mer intimitet som finns mellan oss desto mer blottade står vi inför varandra. Och med fördjupade former av känslomässig och fysisk beröring blir stora sublima känslor och tankar oundvikliga.
Dock handlar intimitetens närvaro inte bara om den version av ett ”vi” som kommer till uttryck utan också kring det egna jagets fortsatta verksamhet i detta. Såväl inom som utanför den aktuella relationen.
En starkt utvecklad intimitet kan av olika anledningar snedvridas och komma att utgöra ett hot mot förekomsten av det självständiga, oberoende jaget. Därför gäller det att synliggöra dessa anledningar och kontinuerligt sträva efter att också befinna sig i sina fristående jag. Men utan att för den skull isolera sig från intimitetsskapande situationer i relationen eller från att våga vara ett ”vi”.
Än viktigare är kanske insikten att intimitet inte i första hand är detsamma som att fullständigt inneslutas av den andra i en enda enhet. Istället handlar det om att tillgängliggöra sig själv, öppna upp sina vrår och känna till den andras egenskaper och egenheter.
Den bästa formen av vi måste ändå infinna sig när våra jag fortfarande får existera i sina fullaste former.
Med andra ord. Vara sjukt nära helt enkelt. Men utan att säga upp sig själv.
Publicerat av victoria 